Barnfrihet

För några dagar sedan överhörde jag den mest spännande av konversationer. Dialogen skedde mellan två paranta, tillika, ytligt bekanta kvinnor i femtiofemårsåldern som av en tillfällighet träffats i den reception där även jag (lyckligtvis) befann mig. För att bryta det obekväma småpratet så förde den ena damen upp det förenande samtalsämnet barnbarn på tal, genom att fråga den andra damen om hon umgicks mycket med sina sådana. Den tillfrågade kvinnan replikerade snabbt och tyst att hon varken var farmor eller mormor, varpå frågeställerskan generat skruvade på sig och tillade att det väl bara var en tidsfråga innan barnbarnen skulle ploppa ut och därmed förgylla även hennes vardag. Det barnbarnslösa fruntimret artikulerade då genom sin läppstiftsbeprydda mun att hon inte heller var mor till några barn. Med hänsyn till frågeställerskans ansiktsuttryck och färgskala förstod jag att det ovan citerade svaret förpassat henne till nivåer av genans att jämställa med Mount Everests höjder. Dialogen avslutades med att kvinnan bad om ursäkt på alla de sätt som är möjliga inom ramen för det ordbestånd som finns i det svenska språket och med att hon därefter återupprepade ursäkterna gånger två. Genom ursäkterna fullbordades det sociala klavertrampet och jag fick det bekräftat att barnfrihet betraktas som ett handikapp och att tillståndet förmodligen tilldelats en diagnoskod av Socialstyrelsen.