Talang vs Talanglöshet

Talang är så förhärligat i dessa tider av idoljakt. Varför, frågar jag mig. Begåvning och fallenhet synes ju att till sin natur ha en begränsande effekt. Ta Susan Boyle till exempel, uppenbara röstanlag, men kroppsligt orörd och boendes ensam i en lägenhet i en av Londons sämre förorter (förmodligen med fönster inramade av tyllgardiner). Eller ta Caster Semenya, en gasell i människoform, men så oklar i sin könstillhörighet att hon tvingas genomgå tester för att därefter, mer eller mindre slumpmässigt, tilldelas ett genus.

En kvinna av mindre talangfull art är göteborgsvisitören Madonna. Utmärkande för henne är istället att hon vet hur en slipsten ska dras samt hennes förmåga att ta i med hårdhandskarna. Sådana egenskaper bär, till skillnad från talang, människor framåt på livets samtliga vägar. Madonnas kropp har med största säkerhet berörts av händer tillhörandes både män och kvinnor, hon har skrivit böcker, poserat naken, sjungit duett, regisserat film, dansat på scen, tränat, agerat och ägnat sig åt kabbala. Nej, Madonna har sannerligen ingen talang som begränsar henne och med det sagt anser jag mig styrkt i min teori.

I min värld är himlen gränsen för människor med Madonnas egenskaper. Jag har exempelvis inga svårigheter att se henne som bondmora, hur hon spottar i handflatorna, rullar upp skjortärmarna och helt sonika börjar mocka. Madonna skulle (ta mig fan) bli den bästa bondmoran av alla vid en jämförelse med beståndet i Smålands samtliga socknar. Tänk om det hade varit Karl-Oskar och Madonna istället för Karl-Oskar och Kristina som emigrerat till Amerika, eller ännu bättre Kristina och Madonna. Utvandrareposet hade utan tvivel blivit en framgångens familjecharter istället för den mollexpedition det kom att bli. Oddsen är exempelvis små att Madonna skulle ha gått Kristinas öde till mötes och dött i barnsängen. Nej, mer troligt är att hon hade skapat en betaversion av trafficking med Ulrika i Västergöhl som handelsvara och att hon allteftersom stulit de barn som stackars Ulrika tvingats ploppa ut och att hon därefter gjort dem till de sina. Därmed hade begreppen ”mjölk- respektive köttbondmora” för alltid nyanserats åt det mer ekivoka hållet och kanske hade böckerna även förgyllts med fler utmanande beskrivningar av karaktärernas älskog och horeri. Med riktig tur hade Karl-Oskar kanske aldrig skrivit ett sista brev hem till Sverige och vi hade följaktligen sluppit att läsa den avslutande boken, allt tack vare Madonna och hennes talanglöshet.

Efter denna utvikning hälsar jag er välkomna. Framöver kommer ni att få möta en rad karaktärer som spelar roll och, som huvudregel, förgyller min tillvaro. Den trogne läsaren kommer att ledsagas av en röd tråd i form av frågeordet ”varför”, det vill säga min konstanta följeslagare och glosan som är den utlösande länken i samtliga mina tankekedjor.