Vid illamående – varsågod, tag en påse.

Jag har svårt att frammana vomering genom att sticka fingrarna i halsen, eller rättare sagt, jag har aldrig lyckats med att skapa mer än den där karaktäristiska hulkningen. Under mina år som människa har jag dock upplevt att vissa tankar och händelser kan ha en liknande, fast effektivare funktion, alltså en mental form av att sticka fingrarna i halsen. Den mest uppenbara sorten är funderingar och upplevelser som inkluderar kroppsvätskor i dess olika former. För människor som drabbas av magproblem av sådana bilder finns det till och med en betäckning; äckelmagade. Jag tillhör inte nämnda personkrets utan det som orsakar gutturala vändningar hos mig är istället tanker och händelser av antingen social eller känslomässig karaktär.

I helgen åkte jag färja till Åland och av olika anledningar tvingades jag reflektera över dansband vid namn Janssons frestelse och fenomenet trettiofemåriga kvinnor som fortfarande rider på självförtroendevågen av att för tjugo år sedan ha förärats med titeln ”snyggast i klass 9A”. I samband med reflekterandet uppmärksammade jag ett tilltagande illamående som nådde klimax när det kändes som att jag fick en hand av NBL-storlek nedtryckt i halsen. Efter att ha skingrat tankarna och därmed även beskrivna kräkreflex funderade jag över orsaken till att jag fick så starka fysiska upplevelser av händelser och tankar som egentligen inte borde beröra mig. Jag lyckades aldrig att besvara frågan, men insåg, när jag grävde djupt i mitt inre, att jag entrat Ålandsfärjan ridandes på en rejält hög häst och att jag från sadeln föraktfullt blickat ned på mina dansbandsälskande och trashiga medresenärer. Tyvärr skapade även denna självinsikt ett starkt behov av att kasta upp och jag fann mig själv fångad i kräkreflexernas moment 22.

En mer oundviklig form av mental sticka-fingrarna-i-halsen kan påminnelser om svunna tider vara. Sådana hågkomster skapas oftast av lukter, musik eller platser som, likt en teleport, förflyttar medvetandet, tankar och känslor tillbaka till ett speciellt ögonblick någonstans i imperfektets land. Vid förflyttningar av nämnda slag kan det bli plågsamt tydligt att vissa karaktärer och scener för alltid är färdigspelade och därmed varken går att regissera eller ta om, då är det minsann lätt att drabbas av en impuls att kasta upp.