Att kalla saker vid dess rätta namn

Under den senaste tiden har jag noterat att människor i min omgivning ofta benämner det största aset i deras relationshistoria som den rätte/a för dem. Det har väl hänt att även jag i ungdomens sållat mig till denna skara och fält en och annan tår samtidigt som jag idogt förklarat omöjligheterna i relationen med omständigheter i omgivningen eller med att föremålet för min kärlek bara är förvirrad och i behov av handfast ledsagning. När jag nu med ålderns vishet och med vad som faktiskt utgör en bättre hälft, blickar tillbaka och med viss distans iakttar egna och andras kärleksfadäser så är jag benägen att ställa mig frågan varför. Hur kommer det sig att vuxna människor förvandlas till gråtandes hötorgskonst samtidigt som de högt och tydligt premierar den person som duperat och fört dem bakom ljuset med beteckningen den ”den rätte/a”? Gå nu inte och tro att jag är en känslokall djävel, nej så är inte fallet, känslorna förstår jag, bara inte den oförtjänta titeln. Sanna mina ord när jag säger att saker bör kallas vid dess rätta namn.