The game is on

Min treåriga brorsdotter går under benämningen ”don Anna”. Anna är en bestämd ung dam, väl medveten om att hon besitter alla de inre och yttre attribut som krävs för att göra vuxna människor knäsvaga. Sällan tvekar hon att göra bruk av sina färdigheter och den hon slutligen väljer, den får hon. Jag erkänner utan omsvep att jag är svårt insnodd i don Annas kärleksnät, men trots det, fast besluten att aldrig blotta min totala förtjusning i hennes närvaro. Istället gungar jag för mig själv eller bygger lego tillsammans med andra samtidigt som jag på avstånd noterar hur vuxna personer beter sig som små agilityhundar runt henne med hopp om ett ögonkast eller kram. Vad de inte verkar förstå är att don Anna till sin natur är selektiv och sparsmakad samt det uppenbara faktum att lismeri aldrig fått henne på fall. I motsatts till vad som kanske är brukligt blir konsekvensen av deras små cirkuskonster, inte Annas gunst, utan hennes totala förakt.

Vid mitt senaste möte med Anna förärade hon mig med en puss på kinden och ställde därefter spörsmålet om den var god. Tryckaren och den efterföljande frågan skapade något av ett känslomässigt vulkanutbrott med konsekvens att jag fick gräva djupt i mitt psyke för att motstå frestelsen att uttrycka absolut tillfredsställelse. Frågan som jag motvilligt, men oundvikligen ställer mig är hur jag ska få denna blivande kärleksdomptörska på fall. Jag börjar inse att, vare sig jag vill det eller ej, så spelar jag the love game med en treåring.