Livspropaganda

Jag har länge undrat varför Kim Jong Il är så lycklig. För en utomstående verkar han befinna sig i en, minst sagt, pressad situation. De yttre hot som han står inför är fler till antal än vad jag har tår och fingrar och långt ifrån okomplicerade till sin karaktär. Som om detta inte vore nog måste han dessutom dagligen bära, vad som närmast är att beskriva som platåskor, för att nå upp till middagsbordet och till avfyrningsknappen för de nukleära testerna.

Under en bilresa i helgen la jag ihop ett och ett och fann en högst trolig lösning på min fundering. Teorin är lika enkel som genial, det måste vara så att Kim besitter kunskap och förmåga att förändra sina minnesbilder. Han har förstått att vi kan styra över våra hågkomster och att de sällan motsvarar de händelseförlopp som verkligen inträffade, istället ersätts minnena av de anekdoter som vi väljer att återberätta händelserna med. När Kim exempelvis ska beskriva det ögonblick då hans lilla, lilla mamma krystade ut honom är han sällan sen med att nämna att himlen pryddes av två regnbågar samt att en ny stjärna föddes på himlavalvet i samma sekund som hans rumpa för första gången mötte dagens ljus. I goda vänners lag hör du även honom berätta om den vackra vårdag då han lyckades med konststycket att slå elva hole-in-one under en och samma golfrunda.

Applicerar vi nu min teori på Kims situation har de nämnda anekdoterna ersatt minnena av de verkliga händelseförloppen och därmed blivit Kims sanning. Inte konstigt att Kim strålar av tillfredsställelse. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför inte fler av oss utnyttjar denna enkla nyckel till lycka. I sann Kim Jong Il-anda skanderar jag, mer livspropaganda åt folket.