Herre, fräls mig från mig själv

Nu undrar du säkert varför jag brister jag ut i förbön. Det ska jag tala om för dig. Orsaken är att jag idag uppmärksammat nedanstående att-satser och då blivit varse att min existens inte är för mitt eget bästa.

1. Att trettioåriga kvinnor med rågfärgad, rak page, lindex-outfit och med folkbokföringsort Lerum, provocerar mig lika mycket som brutala rån av äldre och handikappade människor.

2. Att jag den gångna veckan, helt ogenerat, lyckades få en kär persons besvärliga situation att handla om mig och mitt innerliga lidande.

3. Att jag, i mycket sena år och trots egentligt ointresse, fick för mig att longboard var the shit och därför seriöst övervägde att lära mig carving, sliding och andra tricks.

4. Att jag, under fyra timmars tid, kände mig blottad, kränkt och tillintetgjord av det faktum (!) att min intelligens är begränsad och att jag därför inte klarade av att, på 60 sekunder, räkna ut vad klockan är i Frankfurt när planet från Chicago landar i London.

5. Att jag arbetat upp en blödighet och sentimentalitet inför att flytta 50 mil i nordöstlig riktning i proportioner motsvarande de som Ferdinand Magellan måste känt när han lämnade fastlandet för att ge sig ut på de stora världshaven.

Äktenskapstycke

Vad är äktenskapstycke för stört ord egentligen? Det är något med det ordet som gör mig upprörd, än värre är att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar denna känslostorm. Jag tänker att något av följande alternativ skulle kunna vara orsaken.

1. Jag förstår inte hur termen, rent språkligt, är tänkt att användas.

2. Termen symboliserar självgodhet och ett exkluderande av människor som inte faller inom mallen.

3. Ordet skapar mindervärderskomplex hos mig eftersom mina preferenser vad gäller utseende, generellt sett, sätter stopp för partnerval som skulle kunna sägas medföra äktenskapstycke.

Den enda gången jag varit i närheten av äktenskapstycke var med Attak (än idag beskrivs vi av vissa som piff och puff), och det vet vi alla hur det slutade. Attak är idag lycksaligt förlovad med fin fina Sara och jag är, visserligen lycklig, men långt ifrån trolovad och säkerligen solår från att någon skulle förära mig med frågan om jag vill ingå äktenskap med henne/honom för att därefter leva sorgfritt resten av mitt liv.

How can I make all this about me?

De senaste dagarna har jag spenderat i vad som kan komma att bli min framtida hemstad. Jag har ägnat såväl tid som tankekraft åt hur jag jag ska göra denna nya boplats till mig, det vill säga hur jag ska gå till väga för att lyckas stjäla gatorna och dess människor. Som tur är har nedlagd energi betalat sig och jag står inte strategilös, istället har jag lyckats rita en karta över vägar som förhoppningsvis kommer att leda mig fram till bytet - vägarna kantas av stammishak, promenadstråk och spanskakurser. Samtidigt som jag rekognoserat och ägnat mig åt kartritning har jag i ögonvrån uppmärksammat hur staden spanat in och lagt an på mig. Trots att egenskaperna lättflörtad respektive lättfotad sällan beskrivs som kärnan i min personlighet har jag noterat en viss värme i magtrakten samt en tendens till uppåtriktade mungipor. En känsla inom mig säger att stöld inte kommer att vara nödvändigt - det kan vara så att staden med stort s håller på att falla för mig och jag för den. På alla sätt kommer det här att handla om mig.

Metadon, bitte

Jag är mycket för vadslagning och har ytterst svårt att tacka nej till utmaningar uppställda av andra och/eller mig själv. Särskilt uppskattar jag utmaningar som, när jag slutligen segrat, placerar mig och min personlighet på en pedistal skapad av andras uppskattning och beundran. I mycket unga år slog jag exempelvis vad med min bror om att jag kunde äta en låda med delicatobollar av big pack-format på mindre än en halvtimme och det lyckades jag med, minsann. Tro mig när jag säger att min bror var full av beundran resten av dagen.

För närvarande slåss jag med en rad utmaningar, visserligen av varierande art, men alla med den gemensamma nämnaren att fullbordandet av dem inte kommer att placera mig i strålkastarljuset av andras beundrande blickar utan på sin höjd skapa en känsla av stärkt karaktär. För att illustrera detta kan jag exempelvis nämna att jag igår ingick ett vad om att, under tvåveckorstid, avhålla mig från att logga in på facebook. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför jag väljer att avstå beteenden och företeelser som egentligen får mig att må bra när det inte ens resulterar i att min hethet ökar. Likt Agnes brister jag ut i ett ”release me” och förbannar allt vad envishet och stolthet heter. För dig som jag vet undrar, kan jag berätta att jag lider av stor abstinens samtidigt som min tillvaro och självdiciplin är svårt prövad.

En epok som går i graven

Jag har blivit beskriven som en drama queen, varför det faller sig naturligt att jag rubricerar kommande förändring med orden ”en epok som går i graven”. Beslutet har vuxit fram och precis som att de flesta blivande mödrar låter bli att sprida budskapet om sitt välsignade tillstånd till dess att risken för missfall minskat, har jag delat mina tankar om det kommande bytet av stad med ytterst få. Vi har alla varit med om hur det är att råka ut för ett förändringsmissfall, det vill säga när någon högt och tydligt proklamerar steg som han eller hon planerar att ta, men där personen i fråga till slut ändrar sig eller än värre, av ren lättja aldrig genomför förändringen. Nu har jag bestämt mig, allt villkorat av att den tilltänkta staden erbjuder mig ett jobb, och jag ser nödvändiga och fantastiska möjligheter i scenbytet, samtidigt som beslutet skapar nostalgi och separationsångest i förhållande till visst och vissa.

Momentet och jag

Moment 22 tycker om att hänga med mig. Som den där efterhängsna högstadiekärleken som aldrig hade vett att förstå ett nej vill den inte ge sig av utan drar egna slutsatser till varför den måste dröja sig kvar och begränsa min tillvaro och därmed mitt liv. Jag har försökt med alla verktygen i lådan; förneka, utmana, anamma, fly och förtala. Imorse fylldes jag dock av nytt hopp när jag vaknade upp med eventuell lösning; ordspråk - jag ska låta ordstäven styra min kamp. För närvarande har jag fastnat för easy does it, men jag är rädd att momentet är allt för konditionsstarkt för att låta sig besegras av en sådan behärskad strategi.

Kunskap

Det är så, det vet jag. Det vet alla.

Skriva om

Omskrivningar ligger mig inte särskilt varm om hjärtat. Lokalvårdare, ofrivillig urinavgång, funktionsnedsättning, telefonvärdinna, framstjärt och alla andra haranger av ord som skulle kunna förkortas ned till några få ord utan att förlora sin betydelse. Jag har till min förfäran insett att jag är något av en mästare på att lägga ut språkliga dimridåer som effektivt döljer, höljer det budskap som jag försöker få ut.

Det här är ett beställningsjobb

Inom en snar framtid kommer jag att byta arbetsplats, alternativt befinna mig mellan jobb om nu ingen inser mina, om jag får säga det själv, ändlösa kvalitéer. Det skulle vara lätt att finna en rödtråd mellan ovan beskrivna förändringstillstånd och de livsomvälvande tankar som för tillfället huserar i mitt huvud. I dag har jag exempelvis tvingats älta följande frågeställningar.

1. Livskompassen kanske pekar utomlands? Smyckeförsäljare på en av Brasiliens stränder? Att plocka snäckor och sen fästa dem på vrak- och växtrester är kanske min väg i livet. Bli den där kvarglömda svenskan som hänger med de sönderrökta brasilianska killarna och tillsammans med dem träna capoeira och därigenom finna den verkliga sanningen?

2. Dags för omskolning? Livscoach verkar ju vara the shit och någon egentlig omskolning behövs ju inte eftersom det i den branschen är livets skola som räknas. Som den produkt av folkhemmet Sverige jag är, har jag ju självklart varit med om en hel del och dessutom har jag lätt att komma på rimmande mantran som folk bör upprepa och/eller skriva på badrumsspegeln för att på så sätt må bättre.

3. Kanske jag skulle kamma mig, skaffa en hederlig fastanställning med fem veckors semester och påbörja barnaavlandet? Som jag förstått det är det den vägen de flesta av oss ändå ska vandra. Dags att börja?

4. Ska jag äta upp alla nybakta kanelbullar ikväll eller ska jag sprida ut intaget under hela vecka 41?

Även om jag ser det sköna i att förklara ovanstående spörsmål med att sådana tankar ofta väcks när förändring stundar, är jag övertygad om att reflektionerna är ett beställningsjobb. Någonstans går det runt en illvillig människa som tillfredsställt gnuggar sina händer för att han eller hon lyckats anlita en hitman som hijackat mitt intellekt och därmed gjort det omöjligt för mig att ta tag i det som jag verkligen vill göra.

Barnfrihet

För några dagar sedan överhörde jag den mest spännande av konversationer. Dialogen skedde mellan två paranta, tillika, ytligt bekanta kvinnor i femtiofemårsåldern som av en tillfällighet träffats i den reception där även jag (lyckligtvis) befann mig. För att bryta det obekväma småpratet så förde den ena damen upp det förenande samtalsämnet barnbarn på tal, genom att fråga den andra damen om hon umgicks mycket med sina sådana. Den tillfrågade kvinnan replikerade snabbt och tyst att hon varken var farmor eller mormor, varpå frågeställerskan generat skruvade på sig och tillade att det väl bara var en tidsfråga innan barnbarnen skulle ploppa ut och därmed förgylla även hennes vardag. Det barnbarnslösa fruntimret artikulerade då genom sin läppstiftsbeprydda mun att hon inte heller var mor till några barn. Med hänsyn till frågeställerskans ansiktsuttryck och färgskala förstod jag att det ovan citerade svaret förpassat henne till nivåer av genans att jämställa med Mount Everests höjder. Dialogen avslutades med att kvinnan bad om ursäkt på alla de sätt som är möjliga inom ramen för det ordbestånd som finns i det svenska språket och med att hon därefter återupprepade ursäkterna gånger två. Genom ursäkterna fullbordades det sociala klavertrampet och jag fick det bekräftat att barnfrihet betraktas som ett handikapp och att tillståndet förmodligen tilldelats en diagnoskod av Socialstyrelsen.