Endast nödsamtal

Igår befann jag mig i de djupaste av skogar och såg till min bestörtning att texten ”endast nödsamtal” lyste på mobildisplayen. Först tänkte jag inte så mycket på den faktiska betydelsen av orden, men när jag efter någon timmes spankulerande drabbades av ett kraftigt begär att ringa min bättre hälft så insåg jag att vad som utgör ett nödsamtal varierar med person såväl som med tid och rum. Jag vill inte uttala mig i generella ordalag, men det är i vart fall väldigt sällan mina nödsamtal går till SOS-larmcentral. Mottagaren av sådana påringningar är istället ofta just den bättre hälften, eine freundin eller telefonbanken. Det har även hänt att en viss släkting i rakt uppstigande led tvingats motta samtal av nöd.

Det är kurvorna som gör livet

Det fina är när det känns. Fy för status quo, alltså att drabbas av en vågrät livssinuskurva. Alla vet ju vad en sådan betyder, först ett enda långt varnande pip och sen är slutet där. Det handlar ju bara om att få balans mellan svängningarna, ja så måste det vara. På så många plan är det kurvorna som gör livet.

Vid illamående – varsågod, tag en påse.

Jag har svårt att frammana vomering genom att sticka fingrarna i halsen, eller rättare sagt, jag har aldrig lyckats med att skapa mer än den där karaktäristiska hulkningen. Under mina år som människa har jag dock upplevt att vissa tankar och händelser kan ha en liknande, fast effektivare funktion, alltså en mental form av att sticka fingrarna i halsen. Den mest uppenbara sorten är funderingar och upplevelser som inkluderar kroppsvätskor i dess olika former. För människor som drabbas av magproblem av sådana bilder finns det till och med en betäckning; äckelmagade. Jag tillhör inte nämnda personkrets utan det som orsakar gutturala vändningar hos mig är istället tanker och händelser av antingen social eller känslomässig karaktär.

I helgen åkte jag färja till Åland och av olika anledningar tvingades jag reflektera över dansband vid namn Janssons frestelse och fenomenet trettiofemåriga kvinnor som fortfarande rider på självförtroendevågen av att för tjugo år sedan ha förärats med titeln ”snyggast i klass 9A”. I samband med reflekterandet uppmärksammade jag ett tilltagande illamående som nådde klimax när det kändes som att jag fick en hand av NBL-storlek nedtryckt i halsen. Efter att ha skingrat tankarna och därmed även beskrivna kräkreflex funderade jag över orsaken till att jag fick så starka fysiska upplevelser av händelser och tankar som egentligen inte borde beröra mig. Jag lyckades aldrig att besvara frågan, men insåg, när jag grävde djupt i mitt inre, att jag entrat Ålandsfärjan ridandes på en rejält hög häst och att jag från sadeln föraktfullt blickat ned på mina dansbandsälskande och trashiga medresenärer. Tyvärr skapade även denna självinsikt ett starkt behov av att kasta upp och jag fann mig själv fångad i kräkreflexernas moment 22.

En mer oundviklig form av mental sticka-fingrarna-i-halsen kan påminnelser om svunna tider vara. Sådana hågkomster skapas oftast av lukter, musik eller platser som, likt en teleport, förflyttar medvetandet, tankar och känslor tillbaka till ett speciellt ögonblick någonstans i imperfektets land. Vid förflyttningar av nämnda slag kan det bli plågsamt tydligt att vissa karaktärer och scener för alltid är färdigspelade och därmed varken går att regissera eller ta om, då är det minsann lätt att drabbas av en impuls att kasta upp.

Mellanrum

Avstånden i mitt liv har gjort sig till känna.

Först har vi avståndet till dig som vuxit sig stort och som ökar med sekunder och steg.

Därefter har vi avståndet till dig som stannat upp och som minskar med sekunder och steg.

Kläderna gör mannen

Jag cyklar till jobbet. Dagligen passeras jag av män i övre medelåldern iförda cykelkläder tillverkade av materialet spandex. Jag kan inte låta bli att undra varför dessa familjefäder väljer att klä ut sig till tour de France-cyklister när slutdestinationen är jobbet. Särskilt svårt har jag att få ihop denna ekvation när jag betänker följande två fakta av naturlagskaraktär:

1. Cykelkläder är fula.

2. Cykelkläder utgör ett arbetsmiljöproblem eftersom de avslöjar detaljer som arbetskamrater varken vill eller ska utsättas för.

Min teori är att beteendet grunder sig i ett identitetsskapande. Genom att gå upp på kontoret iförd atletiska kläder av det beskrivna slaget vill mannen i den övre medelåldern visa att han minsann är mer hunk än vad den vanliga kontorsstassen ger sken av. Du har kanske trott att det ligger praktiska faktorer bakom dina manliga kollegors utstyrsel på mornarna. Mer troligt är istället att det handlar om en felriktad önskan att utstråla virilitet och sexuelldragningskraft.

Livspropaganda

Jag har länge undrat varför Kim Jong Il är så lycklig. För en utomstående verkar han befinna sig i en, minst sagt, pressad situation. De yttre hot som han står inför är fler till antal än vad jag har tår och fingrar och långt ifrån okomplicerade till sin karaktär. Som om detta inte vore nog måste han dessutom dagligen bära, vad som närmast är att beskriva som platåskor, för att nå upp till middagsbordet och till avfyrningsknappen för de nukleära testerna.

Under en bilresa i helgen la jag ihop ett och ett och fann en högst trolig lösning på min fundering. Teorin är lika enkel som genial, det måste vara så att Kim besitter kunskap och förmåga att förändra sina minnesbilder. Han har förstått att vi kan styra över våra hågkomster och att de sällan motsvarar de händelseförlopp som verkligen inträffade, istället ersätts minnena av de anekdoter som vi väljer att återberätta händelserna med. När Kim exempelvis ska beskriva det ögonblick då hans lilla, lilla mamma krystade ut honom är han sällan sen med att nämna att himlen pryddes av två regnbågar samt att en ny stjärna föddes på himlavalvet i samma sekund som hans rumpa för första gången mötte dagens ljus. I goda vänners lag hör du även honom berätta om den vackra vårdag då han lyckades med konststycket att slå elva hole-in-one under en och samma golfrunda.

Applicerar vi nu min teori på Kims situation har de nämnda anekdoterna ersatt minnena av de verkliga händelseförloppen och därmed blivit Kims sanning. Inte konstigt att Kim strålar av tillfredsställelse. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför inte fler av oss utnyttjar denna enkla nyckel till lycka. I sann Kim Jong Il-anda skanderar jag, mer livspropaganda åt folket.

The game is on

Min treåriga brorsdotter går under benämningen ”don Anna”. Anna är en bestämd ung dam, väl medveten om att hon besitter alla de inre och yttre attribut som krävs för att göra vuxna människor knäsvaga. Sällan tvekar hon att göra bruk av sina färdigheter och den hon slutligen väljer, den får hon. Jag erkänner utan omsvep att jag är svårt insnodd i don Annas kärleksnät, men trots det, fast besluten att aldrig blotta min totala förtjusning i hennes närvaro. Istället gungar jag för mig själv eller bygger lego tillsammans med andra samtidigt som jag på avstånd noterar hur vuxna personer beter sig som små agilityhundar runt henne med hopp om ett ögonkast eller kram. Vad de inte verkar förstå är att don Anna till sin natur är selektiv och sparsmakad samt det uppenbara faktum att lismeri aldrig fått henne på fall. I motsatts till vad som kanske är brukligt blir konsekvensen av deras små cirkuskonster, inte Annas gunst, utan hennes totala förakt.

Vid mitt senaste möte med Anna förärade hon mig med en puss på kinden och ställde därefter spörsmålet om den var god. Tryckaren och den efterföljande frågan skapade något av ett känslomässigt vulkanutbrott med konsekvens att jag fick gräva djupt i mitt psyke för att motstå frestelsen att uttrycka absolut tillfredsställelse. Frågan som jag motvilligt, men oundvikligen ställer mig är hur jag ska få denna blivande kärleksdomptörska på fall. Jag börjar inse att, vare sig jag vill det eller ej, så spelar jag the love game med en treåring.

Ett visst mått av otur i livet

För ett par veckor sedan läste jag att fyra personer insjuknat i svininfluensa och att deras hälsotillstånd kommit att bli livshotande. I samma andetag undrade jag varför just de här personerna drabbats, som jag förstod det var de unga, friska och vanligtvis välmående människor. Jag uppmärksammade genast att jag, likt företrädare för pingstkyrkan, började fundera i banor om synd och ogudfruktigtleverne. Till skillnad från dessa företrädare lät jag dock inte min djävulska fantasi sväva fritt utan insåg snabbt att det helt enkelt inte är min grej att förklara sakers tillstånd med skrivningar om synd och karma. Istället konstaterade jag krasst att det nog ändå är så att det finns ett visst mått av otur i livet. Andra personer som haft, har eller kommer att drabbas av otur är:

1. Den franske längdhopparen Salim Sdiri som träffades av ett spjut i ryggen när han höll på att packa ihop sin utrustning efter avslutad längdhoppstävling.

2. Bill Clinton som omedvetandes råkade spilla på Monica Lewinskys klänning och efteråt deklarera ”I did not have a sexual relation with that woman”.

3. Astronauten Lisa Nowak vars ansikte slutade på ett mug shot efter att hon, iförd peruk och astronautblöja, tillryggalagt sträckan mellan Houston (Texas) och Miami (Florida) enkom för att visa och värna sin stora kärlek till William "Billy-O" Oefelein.

4. Världsfotbollsspelaren Tomas Brolin som bröt foten i EM-kvalmatchen mot Ungern och därefter aldrig blev sig lik. Tomas fick istället söka lyckan i den lukrativa dammsugarbranschen genom att lansera ett revolutionerande dammsugarmunstycke.

5. Kronprinsessan Victorias och Daniels framtida avkomma som med största sannolikhet kommer att tvingas köra sin haka i en skottkärra för att överhuvudtaget kunna förflytta sig.

Att kalla saker vid dess rätta namn

Under den senaste tiden har jag noterat att människor i min omgivning ofta benämner det största aset i deras relationshistoria som den rätte/a för dem. Det har väl hänt att även jag i ungdomens sållat mig till denna skara och fält en och annan tår samtidigt som jag idogt förklarat omöjligheterna i relationen med omständigheter i omgivningen eller med att föremålet för min kärlek bara är förvirrad och i behov av handfast ledsagning. När jag nu med ålderns vishet och med vad som faktiskt utgör en bättre hälft, blickar tillbaka och med viss distans iakttar egna och andras kärleksfadäser så är jag benägen att ställa mig frågan varför. Hur kommer det sig att vuxna människor förvandlas till gråtandes hötorgskonst samtidigt som de högt och tydligt premierar den person som duperat och fört dem bakom ljuset med beteckningen den ”den rätte/a”? Gå nu inte och tro att jag är en känslokall djävel, nej så är inte fallet, känslorna förstår jag, bara inte den oförtjänta titeln. Sanna mina ord när jag säger att saker bör kallas vid dess rätta namn.

Talang vs Talanglöshet

Talang är så förhärligat i dessa tider av idoljakt. Varför, frågar jag mig. Begåvning och fallenhet synes ju att till sin natur ha en begränsande effekt. Ta Susan Boyle till exempel, uppenbara röstanlag, men kroppsligt orörd och boendes ensam i en lägenhet i en av Londons sämre förorter (förmodligen med fönster inramade av tyllgardiner). Eller ta Caster Semenya, en gasell i människoform, men så oklar i sin könstillhörighet att hon tvingas genomgå tester för att därefter, mer eller mindre slumpmässigt, tilldelas ett genus.

En kvinna av mindre talangfull art är göteborgsvisitören Madonna. Utmärkande för henne är istället att hon vet hur en slipsten ska dras samt hennes förmåga att ta i med hårdhandskarna. Sådana egenskaper bär, till skillnad från talang, människor framåt på livets samtliga vägar. Madonnas kropp har med största säkerhet berörts av händer tillhörandes både män och kvinnor, hon har skrivit böcker, poserat naken, sjungit duett, regisserat film, dansat på scen, tränat, agerat och ägnat sig åt kabbala. Nej, Madonna har sannerligen ingen talang som begränsar henne och med det sagt anser jag mig styrkt i min teori.

I min värld är himlen gränsen för människor med Madonnas egenskaper. Jag har exempelvis inga svårigheter att se henne som bondmora, hur hon spottar i handflatorna, rullar upp skjortärmarna och helt sonika börjar mocka. Madonna skulle (ta mig fan) bli den bästa bondmoran av alla vid en jämförelse med beståndet i Smålands samtliga socknar. Tänk om det hade varit Karl-Oskar och Madonna istället för Karl-Oskar och Kristina som emigrerat till Amerika, eller ännu bättre Kristina och Madonna. Utvandrareposet hade utan tvivel blivit en framgångens familjecharter istället för den mollexpedition det kom att bli. Oddsen är exempelvis små att Madonna skulle ha gått Kristinas öde till mötes och dött i barnsängen. Nej, mer troligt är att hon hade skapat en betaversion av trafficking med Ulrika i Västergöhl som handelsvara och att hon allteftersom stulit de barn som stackars Ulrika tvingats ploppa ut och att hon därefter gjort dem till de sina. Därmed hade begreppen ”mjölk- respektive köttbondmora” för alltid nyanserats åt det mer ekivoka hållet och kanske hade böckerna även förgyllts med fler utmanande beskrivningar av karaktärernas älskog och horeri. Med riktig tur hade Karl-Oskar kanske aldrig skrivit ett sista brev hem till Sverige och vi hade följaktligen sluppit att läsa den avslutande boken, allt tack vare Madonna och hennes talanglöshet.

Efter denna utvikning hälsar jag er välkomna. Framöver kommer ni att få möta en rad karaktärer som spelar roll och, som huvudregel, förgyller min tillvaro. Den trogne läsaren kommer att ledsagas av en röd tråd i form av frågeordet ”varför”, det vill säga min konstanta följeslagare och glosan som är den utlösande länken i samtliga mina tankekedjor.