Snabba kickar

Nu lämnar vi snart november bakom oss och jag tackar min skapare för att jag, återigen, fått äran att uppleva Sverige under denna, den elfte av årets tolv månader. Häromdagen läste jag att invånarna i städerna Karlstad respektive Borlänge njutit av en totalsumma om tre soltimmar under nämnda period. Jag kan inte låta bli att ställa mig tvivlande till vädergudarnas existens och därmed även till nyttan av att tillbe dem. Istället för att ägna tid åt soldans och offergåvor, vänder jag mitt hopp till snabba kickar.

Med åldern har det emellertid blivit svårare att identifiera de nervbanorna som öppnar för snabba stimulanshöjder. Vem kommer inte ihåg när det, i samband med visst alkoholrus, endast krävdes musik med taktfast bas och melodiös refräng för att känslan av oövervinnlighet skulle infinna sig? Samma känsla kunde även födas ur bekräftande ord angående yttre anlag, av att köra föräldrarnas bil nedför stadens paradgata eller av att få den där personen på fall som alla andra i ens närhet suktade efter. Så här på ålderns höst kan jag bara konstatera att det krävs mer för att framkalla ifrågavarande sinnesstämningen hos mig. Jag tror mig lida av quick-fix-impotens, (och väl är väl kanske det). I fredags var det emellertid som om jag hade injicerat en dos själsligt viagra när jag på nytt fick erfara den där tidigare så eftertraktade kicken. Den här gången var det inte berusning, smicker eller materiell exponering som utlöste känslan, istället var det att jag, likt en förvuxen groupie, fick ta del av soundcheck, viplounge, och gassande sol från en mycket strålande stjärna. Det tackar jag innerligt för.