Vägarbete

Jag anlägger väg. Som flitig nyttjare av genvägar är jag amatör i yrket, och instruktioner för förbindelsearbete är tyvärr svårköpt. Det tar därför tid och trevande, och jag har fått göra om och göra rätt vid ett par tillfällen. Denna gång lägger jag sten för sten och jag ser noga till att välja rätt fogmassa samt att inte stressas av att nå slutsträckan. Jag hoppas och tror att vägen ska förkorta restid och bära många expeditioner tur och retur. Viktigast av allt är att du ska kunna komma till mig utan att bli blöt om fötterna.

Snabba kickar

Nu lämnar vi snart november bakom oss och jag tackar min skapare för att jag, återigen, fått äran att uppleva Sverige under denna, den elfte av årets tolv månader. Häromdagen läste jag att invånarna i städerna Karlstad respektive Borlänge njutit av en totalsumma om tre soltimmar under nämnda period. Jag kan inte låta bli att ställa mig tvivlande till vädergudarnas existens och därmed även till nyttan av att tillbe dem. Istället för att ägna tid åt soldans och offergåvor, vänder jag mitt hopp till snabba kickar.

Med åldern har det emellertid blivit svårare att identifiera de nervbanorna som öppnar för snabba stimulanshöjder. Vem kommer inte ihåg när det, i samband med visst alkoholrus, endast krävdes musik med taktfast bas och melodiös refräng för att känslan av oövervinnlighet skulle infinna sig? Samma känsla kunde även födas ur bekräftande ord angående yttre anlag, av att köra föräldrarnas bil nedför stadens paradgata eller av att få den där personen på fall som alla andra i ens närhet suktade efter. Så här på ålderns höst kan jag bara konstatera att det krävs mer för att framkalla ifrågavarande sinnesstämningen hos mig. Jag tror mig lida av quick-fix-impotens, (och väl är väl kanske det). I fredags var det emellertid som om jag hade injicerat en dos själsligt viagra när jag på nytt fick erfara den där tidigare så eftertraktade kicken. Den här gången var det inte berusning, smicker eller materiell exponering som utlöste känslan, istället var det att jag, likt en förvuxen groupie, fick ta del av soundcheck, viplounge, och gassande sol från en mycket strålande stjärna. Det tackar jag innerligt för.

The things we do for fame

Det tar mig emot att skriva ut människors namn. För att få fram budskap och tillhörande frågeställningar ser jag dock ingen annan möjlighet denna gång. Som så ofta kommer devisen att målen rättfärdigar medlen mig väl tillhanda. Egentligen är det inte så mycket Jessica Andersson som intresserar mig, utan de val celebra människor kan tänka sig att göra för få fortsatt tid i rampljuset. Nämnda artist har exempelvis nyligen släppt en coverskiva med slagdängor från 60-talet. Inte direkt hot stolen, och jag kan inte låta bli att undra vad hon egentligen tycker om denna hyllning till det historiska decenniet. På samma sätt ställer jag mig frågande till Katarina Hultlings deltagande i Kändisdjungeln. Valet mellan att tvingas umgås med f.d. Pippi och Jannike Björling eller att förbli i anonymitetens dis borde vara mycket enkelt. Eftersom det är brukligt att ge tre exempel väljer jag även att nämna den från början mycket lovande fotbollsspelaren Jesper Blomqvist. Under årens lopp har han gjort fantastiska inhopp i det svenska kändisforumet och dessutom berikat oss med diverse hårkreationer. Senast sågs hans nuna i "Stars on ice".

I have a dream

Innevarande vecka har jag i princip ställt in samtliga sociala engagemang som jag varit uppbokade på. Till viss del beror det på att min kära, kära bil blivit beskjuten, att jag söker jobb samt att min melatoninnivå nått aldrig skådade höjder. En ytterligare faktor som bidragit till mitt avbokande är att jag funderat över drömmar, framtidsplaner och visioner. En dröm som särskilt tagit upp mitt tankeutrymme är den att jag årligen ska spendera, i vart fall, ett par månader i ett sydligare land från och med den dag då jag passerar ålderstrecket fyrtio. Av upphovsrättsliga skäl bör jag kanske tillägga att den drömmen inte är mitt verk, den har jag snott av min bättre, tillika mycket coolare hälft. Hur jag ska nå värmen är fortfarande något av ett mysterium, men dit ska jag. En annan dröm som jag har och som varit i mina tankar de senaste dagarna är den om att samtliga mina nära och kära ska förmedla de viktiga omständigheter och budskap som omger dem. Den drömmen kommer dock möta ett och annat hinder på sin väg till uppfyllelse.

Ett fyrfaldigt levene

Nu är det snart ett år sedan jag lämnade berget och min tid med obeslut. Med mannamod i blick, i och för sig blandat med viss höjdskräck, firade jag mig ned för slutningarna. När jag nu välbehållen och vid gott mod befinner mig på base camp kan jag förnöjt konstatera att nedstigningen inte var så farlig samt att jag numera möter det hav av beslut som omger oss alla med långa och jämna armtag, istället för med hundsim som tidigare. Med anledning av nämnda ettårsjubileum och vunna simkunskaper skanderar jag ut ett fyrfaldigt levene - hurra, hurra, hurra, hurra. För att illustrera de toppar och dalar som kantat nedstigningen listar jag i det följande (utan inbördes rangordning) de mest, respektive de minst, medvetna beslut som jag fattat sedan dess.

Mest medvetna

1. Beslutet att flytta från småbyggden till storstaden. Ett beslut som förhoppningsvis kommer verkställas någon gång efter årsskiftet.

2. Bytet av telefonoperatör. På grund av ett obeslut hade jag hamnat i klorna på ett bolag med mindre fokus på service och bemötande. Vid samtal med företrädare för bolagets kundservice fick jag känslan av att de haft äldre damer som arbetat i Televerkets manuella kopplingsstation någon gång på 1950-talet, som mentorer. Läste nyligen att samma operatör snuvat ungdomar på fria sms. Förvånad är jag inte.

3. Antagandet av utmaningen att, under tvåveckorstid, avstå från att logga in på facebook. Efter moget övervägande insåg jag att den intervention som kär person utsatte mig för var berättigad. Jag anser mig numera vara kvitt det s.k. beroendet. Denna uppfattning delas även av den kära personen.

Minst medvetna

1. Inköpet av wunderbaumdoftande biltärningar till min stora kärlek.

2. Infallet en sen januarikväll att kontakta ungdomsvännen (C.A.) för att boka och därefter tillsammans inmundiga, vad som skulle visa sig bli, en weird, weird lunch.

3. Utskällningen av modern den där tidiga vardagsmorgonen då jag å det bestämdaste hävdade att det förelåg kausalitet mellan det faktum att hon är min mamma och att jag samma morgon tappat min framtand. Usch, för mig.

4. Ingivelsen att demonsterara the happy dance för Biggan och J.A.

The Waiting Place

Jag har funderat över vilka perioder i livet som egentligen inte kan beskrivas som väntans tider. Det är ju ytterst sällan allt är avklarat och att svar, förändringar eller nedkomster inte emotses. Min teori är att endast någon av årets totala summa av 525 600 minuter präglas av totalt förändringslugn. Utifrån ovanstående resonemang är det väl i princip överflödigt att säga att jag för närvarande går i väntans tider. Precis som alla andra räknar jag ned dagarna till det förlösande ögonblick då allt ska falla på plats. Mer specifikt ser jag fram emot att få svar, att samtliga känslomässiga berlinmurar ska rivas, att jag ska utsättas för ett och annat sexual innuendo samt att inom kort få uppleva känslan av glöggbeläggning på tänderna.

Bot och bättring

För några timmar sedan möttes jag av en parkeringsbot. Åsynen av den vita lappen skapade förvåning, eftersom jag, som god samhällsmedborgare, betalar för det boendekort som berättigar mig till att parkera på gatan där jag huserar. När jag läste motiveringen till boten förstod jag att det var en paragrafryttare som ridit runt i kvarteret. Som förklaring till boten hade han/hon mycket prydligt textat att innehavaren av bilen visserligen hade ett identifierbart boendekort i framrutan på bilen, men att kortet till stor del var dolt av en framförvarande lapp och att grund för bot därmed förelåg (enligt ryttaren bör kanske tilläggas). Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om vår ryttare ramlat av en och annan häst under sin tid som parkeringsvakt och i fallen slagit sitt lilla, lilla huvud. När jag skickar in min begäran om rättelse kommer jag även tillställa dig, kära parkeringsvakt, en ridhjälm i sammet som åtminstone hindrar ytterligare skada från att uppstå.

Att inte ha det man en gång hade

Tiden förändrar oss och vår tillvaro. Uppenbara exempel är Per Gessle och det faktum han för varje år som passerar blir allt mer lik en kvinna. Vi har även Hasse Aro som, av allt att döma, går samma öde till mötes. Förutom kroppsliga omdaningar förändras även våra kunskaper och fallenheter. En av mina bättre vänner beskrev häromdagen hur hans pingisserve förfallit i kvalitet i jämförelse med vad han kunde åstadkomma vid elvaårsålder.

Tiden kan även föra med sig förändrat umgänge. Av en mycket klok person har jag fått lära mig att människor kommer och går och att detta bara är ett av livets faktum. Vissa bekantskaper kan beskrivas som en befrielse att bli av med, andra skapar ett tydligt tomrum. För att illustrera det nyss nämnda kan jag berätta att jag är ytterst tillfreds med att min f.d. barndomsvän, Bright, inte längre finns i mitt umgänge. Han slängde ner min första tvåhjuling för ett jättelikt stup utan att ens bli generad. Däremot saknar jag ofta cocker spanieln "Millan" som jag spenderade mina inledande nio år med. Den dag det klargjordes för mig att hon skulle komma att somna utan att någonsin mer vakna, skrev jag lyrik med rubriken "Varför?" till hennes ära.