Semester

Ikväll får jag vara uppe hur länge som helst. Imorgon börjar semestern och självklart ska jag fira denna yttersta symbol för vår svennelivegenhet. Först ska jag äta en fet glass, sedan ska jag på middag i Stockholms finare kvarter. Båda inslagen kommer jag att uppskatta.

Tommast

I ett försök att försvara min käraste, käraste ägodel mot solens lömska strålar begav jag mig till Mekonomen för att inhandla solskydd att placera i bilens vindruta. Min förhoppning var naturligtvis även att få träffa på den där lilla brunetten som så pedagogiskt förklarar innebörden av ”originaldel” i tv-rutan. Säkert heter hon Helena, Linda eller något annat tidstypiskt sjuttiotalsnamn, och lika säkert skulle hon kunna besvara alla frågor om lämpligt skydd till just min bil. Med pirriga steg begav jag mig mot Farsta strand och lät förväntan inför att få träffa Helena-Linda växa sig så stor att hennes eventuella frånvaro skulle komma att sätta spår i hjärtetrakten.

När jag slutligen kom fram till Träskolevägen 5 rättade jag först till hår och turreögonbryn, för att sedan gå in. Det tog inte många minuter innan jag kunde konstatera att Helena-Linda inte var där. Eftersom hoppet ännu inte hade lämnat mig gick jag några vändor mellan hyllorna, kanske skulle jag hitta henne upptagen med att förklara fördelarna med originaldelar för någon kund, men icke. Trots pågående filosofiska och språkliga diskussioner om huruvida det går att komparera adjektivet ”tom”, kände jag mig i det ögonblicket tommast.

Underbart är kort

De sekunder som det tar för tunnelbanan att korsa S:t Eriksbron (någonstans mellan stationerna Fridhemsplan och S:t Eriksplan) är väl spenderad vardagstid. De har kommit att bli russinen i kakan som jag varje morgon försöker gnaga ut och äta upp. Vattnet är inramat av brons stålbalkskonstruktioner, urbantjusigt.

Tecken på galenhet

På mina resor till och från jobbet har jag noterat att det framförallt är galna människor som skriver på tunnelbanan. Så fort de kommer in i vagnen söker de stressat efter en plats att sitta, lika stressat sliter de upp papper och penna ur en ofta fullpackade väska. Och sen böjar det skrivas utan stopp och med en självklarhet som får mig att fundera på varför mina ord måste genomgå befruktning, graviditet och förlossning innan de slutligen når pappret. Jag kan åtminstone tacksamt konstatera att denna omständighet skiljer mig från de galna människorna.

Social besiktning

Så jag går igenom den sociala besiktning som hör trettioårsstrecket till. Jag och mitt ställs mot bedömningspunkter som innebär att civilstånd, nivå på utbildning, antal ägodelar, avkomma och så vidare utvärderas mot en tydlig mall där rätt är det uppbenbara och fel är det än mer uppenbara. Att alla guds får är utsatta för en masskomplott där de hjärntvättas till att vilja vissa saker framför andra är varken en ny eller särskilt revolutionerande tanke. Ändå är den värd att framhållas när jag nu, tillsammans med mina jämnåriga, står under bedömning.

Världslyrikens dag

Idag är det världslyrikens dag och jag blåser ut konfetti. Samtidigt fäller jag en tår för den utveckling jag gått till mötes, för faktum är att jag numera börjar klia av textkrusiduller och kletiga ord. Det är som att jag utvecklat en allergi som får mina celler att reagera vid minsta möte med språklig snickarglädje i form av orden älska, smärta och längtan. Än värre blossar jag upp av övertydliga skriva-på-näsan-texter. Allt detta har jag urallergenerna Melissa och Maritza Horn att tacka för. Tack, tack så djävla mycket.

Ta exemplet curry

Jag har dragit mig tillbaka till Sveriges norra, norra inland. Det är alldeles tyst, med undantag för snön som rasar ner för taket. Dessutom är det långsamt, så långsamt att jag hinner förstå att sextio minuter är en ansenlig tid samt att livsavgörande val och händelser inte kräver mer än några sekunder för att sätta prägel på jordelivet. Det är som att krydda maten med curry, de går på en sekund och sen spelar det liten roll hur mycket det saltas och peppras, nog fan smakar det curry.

Meningen med livet

Så var då meningen med livet uppe på tapeten igen. Vid avsaknad av tankematerial går det alltid att falla tillbaka på denna outtömliga källa. Hittills har mina försök till definition bara landat i negationer. Det finns ingen mening med livet är en av dem. Under senare tid har jag tvingats tänka om och därefter glatt konstaterat att mitt liv har en klar och tydlig mening - att prata hål i huvudet på min bättre hälft. Jag pratar om ditten och datten och hon hummar. Det är så vi har det och det är så jag gillar det.

Minnen från fornstora dagar

Så här i OS-tider är det sådant fokus på seger och framgång. Meningen med OS och livet självt är att placera sig på översta pallplats. Vad gäller undertecknad har det inte varit många förstaplaceringar under den senaste tiden. I brist på annat så tronar jag på minnen från fornstora dagar. Från ett till nio års ålder var mitt liv faktiskt inte mycket annat än en framgångssaga. Likt en ärorik korsriddare galopperade jag genom livet och lyckades omvända allt och alla till fördel och beundran. För att nämna några triumfer kan jag berätta om det faktum att mina fem respektive sju år äldre bröder var betydligt svagare än undertecknad under nämnda period, att jag lärde mig cykla innan de flesta människor kan gå samt att samma lilla tösabit inmundigade lök som vanliga människor äter äpplen.

Minnesproblematik och Melissa Horn

Jag börjar förstå och även acceptera att jag har, och egentligen alltid haft, minnesproblematik kring det praktiska i livet. Det är som om min hjärna inte lagrar empiriska omständigheter såsom namn, tid och faktiska händelser utan enbart fokuserar på att registrera känsloupplevelser. Det krävs exempelvis efterforskning för att jag ska komma ihåg vilken grekisk ö jag spenderade en vecka på i somras eller detaljer kring resans avresa, innehåll och återfärd. Däremot kan jag, likt pretto Melissa Horn, exakt redogöra för vilka tankar som upptog mig, känslan i min kropp, hur salt vattnet smakade, vilken musik som spelades och konsistensen på kaffet.

Inte nog med att jag får leva med ovanstående minnesproblematik, insikten att Melissa Horn och jag besitter vissa likheter får mig att vilja dö. Betänk att hon skriver låtar med titlar som ”Tyck synd om mig nu” och använder ordet ”älska” (i betydelsen ligga), samt att strofer som "du om någon borde förstå att man inte gör så här mot mig" är vanligt förekommande i hennes texter.

Är det inte det ena, så är det det andra

Så har jag då äntligen blivit med framtand. Under dryga ett års tid har jag klagat över mitt tandlösa tillstånd, de substitut som jag tvingats bära och jag har dessutom längtat och värkt efter dagen då tanden skulle komma att fästas på den skruv som borrats in i mitt käkben.

För att jag skulle överleva perioden med glugg så skapade och visade min mycket omtänksamma hjärna mentala diabilder där jag och framtanden sågs springa längs gröna sommarängar. Behöver jag tillägga att vi var lyckliga? Vi var så där lyckliga som bara en människa och en framtand kan vara.

Sen kom dagen D då gluggen täpptes igen och jag gick ut med en komplett och fin tandrad. Några sommarängar blev det dock inte och skälet till det var inte främst den rådande vargavintern. Nej, min omtänksamma hjärna hade inte tid med glädjetjafs utan var fullt upptagen med att retuschera nästa uppsättning mentala diabilderna som ska ta mig igenom efterföljande vardagsproblematik.

Adam, Eva och familjelyckan

Som perioder av olycka ofta gör, inleddes den med en tid av skenbar lycka. Så måste det ha varit för den man som idag besökte TV4:s morgonprogram och där beskrev hur han först fått ligga med kvinnan i den mindre seriösa relationen för att sedan, mot sin uttryckliga vilja, tvingas in i fadersrollen. Som så många före honom hade han, likt Adam, blivit snärjd av en lömsk, lömsk Eva. Hon hade ju sagt att hon skyddade sig och på hade han därför kört utan tanke på eget värn. Resultatet var skön, förlösande lycka. Sen kom stickan, pluset, den blå färgen och olyckan.

Trots svek och ofrivillig barnhet tog vår ädle man sitt ansvar och flyttade ihop med kvinna och barn i ett försökt att hitta familjelyckan, men någon sådan var inte att finna. Mannen blev deprimerad, flyttade och sa upp kontakten med sitt tvååriga barn. För att förstå det svek han varit med om sökte mannen hjälp och förståelse, men åtlöje och fördomar var vad som möte honom. Därefter skrev han en bok riktade till alla världens kvinnor där han förklarade att det är kvinnans ansvar att ge sexuell tillfredställelse och i akten skydda mannen mot eventuella biverkningar. Lever inte kvinnan sig in i denna av gud givna roll, flyttas beslutanderätten över kvinnans lekamen till mannen. Så är det skrivet.

Om ifall att

Jag har länge försökt att fastställa hur många personer i min omgivning som egentligen lever sitt liv i enlighet med ledordet "om ifall att". Människor som faller inom denna kategori tenderar att hamstra ägodelar och ett vanligt uttalande från en person med denna läggning kan vara att "det är nog ändå bäst att jag sparar tröjan, soffan etc, om ifall att den skulle komma till användning på nytt". Ett mer spännande exempel på hur en om-ifall-att-människa lever sitt liv är att han eller hon tar för vana att samla på gamla ex som kan kontaktas, om ifall att relationen med den nya partnern inte skulle fungera enligt planen. Jag kan mycket väl tänka mig att nämnda människotyp även går i kyrkan och läser en och annan fader vår, om ifall att det finns en gud fader.

Indianerna

Historiens vindslag, det är vad som kommer att blåsa i mitt hår när jag ser tillbaka på den 11 januari 2010. Inte nog med att det föddes tvillingar nämnda datum, även den så omtalade och ältade flytten genomfördes. För tvillingarnas väl och ve känner jag ingen oro, utan skådar inte mycket annat än framgång och lycka. Vad gäller flytten kantas den av allt färre frågetecken. Till min stora glädje bär den stora staden i öster vissa likheter med den lite mindre staden i väster. I både städerna finns det nämligen ett stående musikaliskt inslag i form av ett indianband som, på offentlig plats, spelar panflöjtsversioner av smäktande kärleksballader. På senare år har medlemmarna i banden sökt och funnit sina autentiska rötter, varför de nu ständigt bär skrud, pilbåge och mockasiner. Skulle hemlängtan skölja över mig kommer jag att bege mig till indianbandets spelningar i Stockholm, väl där ansluta mig till skaran av ensamstående, tillika socio-ekonomiskt utmanade kvinnor och drömma mig bort till ett regnigt Kungsportsplatsen, Göteborg.