Tommast

I ett försök att försvara min käraste, käraste ägodel mot solens lömska strålar begav jag mig till Mekonomen för att inhandla solskydd att placera i bilens vindruta. Min förhoppning var naturligtvis även att få träffa på den där lilla brunetten som så pedagogiskt förklarar innebörden av ”originaldel” i tv-rutan. Säkert heter hon Helena, Linda eller något annat tidstypiskt sjuttiotalsnamn, och lika säkert skulle hon kunna besvara alla frågor om lämpligt skydd till just min bil. Med pirriga steg begav jag mig mot Farsta strand och lät förväntan inför att få träffa Helena-Linda växa sig så stor att hennes eventuella frånvaro skulle komma att sätta spår i hjärtetrakten.

När jag slutligen kom fram till Träskolevägen 5 rättade jag först till hår och turreögonbryn, för att sedan gå in. Det tog inte många minuter innan jag kunde konstatera att Helena-Linda inte var där. Eftersom hoppet ännu inte hade lämnat mig gick jag några vändor mellan hyllorna, kanske skulle jag hitta henne upptagen med att förklara fördelarna med originaldelar för någon kund, men icke. Trots pågående filosofiska och språkliga diskussioner om huruvida det går att komparera adjektivet ”tom”, kände jag mig i det ögonblicket tommast.