Leve Ingrid, hon leve!

I konungariket Sverige gratuleras alla nyblivna 100-åringar av Kungen och Drottningen genom att ett personligt telegram skickas hem till jubilaren. Hovet har av denna anledning inrättat en särskild administrativ avdelning som tillser att gratulationerna skrivs under av majestäterna och därefter skickas ut till stugor och hem runt om i Sverige. Avdelningen har vuxit sig allt större, dels eftersom administrativa avdelningar, likt cancersvulster, har denne inneboende egenskap, dels eftersom antalet 100-åringar tydligen blivit allt fler.

Med tillförsikt ser jag fram emot dagen då gamla, gamla jag kommer mötas av ett alldelses personligt telegram när jag öppnar brevlådan. Med visst vemod konstaterar jag dock att det inte kommer vara undertecknat av nuvarande Kung (Kongen) och Drottning, och kanske inte heller av Victoria och hennes blivande gemål. Det kan vara så att telegrammet kommer skrivas under av sistnämda pars avkomling (Jättehakan) och dennes/dennas maka/make.

Vad som komma skall

Nu är det endast ett par dagar kvar av året 2009 och som sig bör håller jag sedvanlig utvärdering. Högt, högt och lågt, lågt kan jag konstatera, är de nivåer som präglat just det här solvarvet. Högt har jag min fina hälft, arbetskollegor och mig själv att tacka för (i nämnd ordning) och det låga, ja, de har jag just de låga (undertecknad inkluderad) att tacka för. Och med det sagt lämnar jag ämnet och går vidare till något mycket trevligt, nämligen den flytt som jag står inför.

Ovan nämnda hälft har öppnat sitt hem för mig och vi ska äntligen få vad som kan beskrivas som en vardag. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om hon är fullt medveten om det äventyr som väntar. Jag har ju exempelvis inte berättat att jag ofta går under epitetet ”slarvmaja” eller hur mycket jag egentligen kan prata när jag känner mig tillfreds och glad. Under mina levnadsår har jag faktiskt sett ett och annat par öron ramla av.

Vägarbete

Jag anlägger väg. Som flitig nyttjare av genvägar är jag amatör i yrket, och instruktioner för förbindelsearbete är tyvärr svårköpt. Det tar därför tid och trevande, och jag har fått göra om och göra rätt vid ett par tillfällen. Denna gång lägger jag sten för sten och jag ser noga till att välja rätt fogmassa samt att inte stressas av att nå slutsträckan. Jag hoppas och tror att vägen ska förkorta restid och bära många expeditioner tur och retur. Viktigast av allt är att du ska kunna komma till mig utan att bli blöt om fötterna.

Snabba kickar

Nu lämnar vi snart november bakom oss och jag tackar min skapare för att jag, återigen, fått äran att uppleva Sverige under denna, den elfte av årets tolv månader. Häromdagen läste jag att invånarna i städerna Karlstad respektive Borlänge njutit av en totalsumma om tre soltimmar under nämnda period. Jag kan inte låta bli att ställa mig tvivlande till vädergudarnas existens och därmed även till nyttan av att tillbe dem. Istället för att ägna tid åt soldans och offergåvor, vänder jag mitt hopp till snabba kickar.

Med åldern har det emellertid blivit svårare att identifiera de nervbanorna som öppnar för snabba stimulanshöjder. Vem kommer inte ihåg när det, i samband med visst alkoholrus, endast krävdes musik med taktfast bas och melodiös refräng för att känslan av oövervinnlighet skulle infinna sig? Samma känsla kunde även födas ur bekräftande ord angående yttre anlag, av att köra föräldrarnas bil nedför stadens paradgata eller av att få den där personen på fall som alla andra i ens närhet suktade efter. Så här på ålderns höst kan jag bara konstatera att det krävs mer för att framkalla ifrågavarande sinnesstämningen hos mig. Jag tror mig lida av quick-fix-impotens, (och väl är väl kanske det). I fredags var det emellertid som om jag hade injicerat en dos själsligt viagra när jag på nytt fick erfara den där tidigare så eftertraktade kicken. Den här gången var det inte berusning, smicker eller materiell exponering som utlöste känslan, istället var det att jag, likt en förvuxen groupie, fick ta del av soundcheck, viplounge, och gassande sol från en mycket strålande stjärna. Det tackar jag innerligt för.

The things we do for fame

Det tar mig emot att skriva ut människors namn. För att få fram budskap och tillhörande frågeställningar ser jag dock ingen annan möjlighet denna gång. Som så ofta kommer devisen att målen rättfärdigar medlen mig väl tillhanda. Egentligen är det inte så mycket Jessica Andersson som intresserar mig, utan de val celebra människor kan tänka sig att göra för få fortsatt tid i rampljuset. Nämnda artist har exempelvis nyligen släppt en coverskiva med slagdängor från 60-talet. Inte direkt hot stolen, och jag kan inte låta bli att undra vad hon egentligen tycker om denna hyllning till det historiska decenniet. På samma sätt ställer jag mig frågande till Katarina Hultlings deltagande i Kändisdjungeln. Valet mellan att tvingas umgås med f.d. Pippi och Jannike Björling eller att förbli i anonymitetens dis borde vara mycket enkelt. Eftersom det är brukligt att ge tre exempel väljer jag även att nämna den från början mycket lovande fotbollsspelaren Jesper Blomqvist. Under årens lopp har han gjort fantastiska inhopp i det svenska kändisforumet och dessutom berikat oss med diverse hårkreationer. Senast sågs hans nuna i "Stars on ice".

I have a dream

Innevarande vecka har jag i princip ställt in samtliga sociala engagemang som jag varit uppbokade på. Till viss del beror det på att min kära, kära bil blivit beskjuten, att jag söker jobb samt att min melatoninnivå nått aldrig skådade höjder. En ytterligare faktor som bidragit till mitt avbokande är att jag funderat över drömmar, framtidsplaner och visioner. En dröm som särskilt tagit upp mitt tankeutrymme är den att jag årligen ska spendera, i vart fall, ett par månader i ett sydligare land från och med den dag då jag passerar ålderstrecket fyrtio. Av upphovsrättsliga skäl bör jag kanske tillägga att den drömmen inte är mitt verk, den har jag snott av min bättre, tillika mycket coolare hälft. Hur jag ska nå värmen är fortfarande något av ett mysterium, men dit ska jag. En annan dröm som jag har och som varit i mina tankar de senaste dagarna är den om att samtliga mina nära och kära ska förmedla de viktiga omständigheter och budskap som omger dem. Den drömmen kommer dock möta ett och annat hinder på sin väg till uppfyllelse.

Ett fyrfaldigt levene

Nu är det snart ett år sedan jag lämnade berget och min tid med obeslut. Med mannamod i blick, i och för sig blandat med viss höjdskräck, firade jag mig ned för slutningarna. När jag nu välbehållen och vid gott mod befinner mig på base camp kan jag förnöjt konstatera att nedstigningen inte var så farlig samt att jag numera möter det hav av beslut som omger oss alla med långa och jämna armtag, istället för med hundsim som tidigare. Med anledning av nämnda ettårsjubileum och vunna simkunskaper skanderar jag ut ett fyrfaldigt levene - hurra, hurra, hurra, hurra. För att illustrera de toppar och dalar som kantat nedstigningen listar jag i det följande (utan inbördes rangordning) de mest, respektive de minst, medvetna beslut som jag fattat sedan dess.

Mest medvetna

1. Beslutet att flytta från småbyggden till storstaden. Ett beslut som förhoppningsvis kommer verkställas någon gång efter årsskiftet.

2. Bytet av telefonoperatör. På grund av ett obeslut hade jag hamnat i klorna på ett bolag med mindre fokus på service och bemötande. Vid samtal med företrädare för bolagets kundservice fick jag känslan av att de haft äldre damer som arbetat i Televerkets manuella kopplingsstation någon gång på 1950-talet, som mentorer. Läste nyligen att samma operatör snuvat ungdomar på fria sms. Förvånad är jag inte.

3. Antagandet av utmaningen att, under tvåveckorstid, avstå från att logga in på facebook. Efter moget övervägande insåg jag att den intervention som kär person utsatte mig för var berättigad. Jag anser mig numera vara kvitt det s.k. beroendet. Denna uppfattning delas även av den kära personen.

Minst medvetna

1. Inköpet av wunderbaumdoftande biltärningar till min stora kärlek.

2. Infallet en sen januarikväll att kontakta ungdomsvännen (C.A.) för att boka och därefter tillsammans inmundiga, vad som skulle visa sig bli, en weird, weird lunch.

3. Utskällningen av modern den där tidiga vardagsmorgonen då jag å det bestämdaste hävdade att det förelåg kausalitet mellan det faktum att hon är min mamma och att jag samma morgon tappat min framtand. Usch, för mig.

4. Ingivelsen att demonsterara the happy dance för Biggan och J.A.

The Waiting Place

Jag har funderat över vilka perioder i livet som egentligen inte kan beskrivas som väntans tider. Det är ju ytterst sällan allt är avklarat och att svar, förändringar eller nedkomster inte emotses. Min teori är att endast någon av årets totala summa av 525 600 minuter präglas av totalt förändringslugn. Utifrån ovanstående resonemang är det väl i princip överflödigt att säga att jag för närvarande går i väntans tider. Precis som alla andra räknar jag ned dagarna till det förlösande ögonblick då allt ska falla på plats. Mer specifikt ser jag fram emot att få svar, att samtliga känslomässiga berlinmurar ska rivas, att jag ska utsättas för ett och annat sexual innuendo samt att inom kort få uppleva känslan av glöggbeläggning på tänderna.

Bot och bättring

För några timmar sedan möttes jag av en parkeringsbot. Åsynen av den vita lappen skapade förvåning, eftersom jag, som god samhällsmedborgare, betalar för det boendekort som berättigar mig till att parkera på gatan där jag huserar. När jag läste motiveringen till boten förstod jag att det var en paragrafryttare som ridit runt i kvarteret. Som förklaring till boten hade han/hon mycket prydligt textat att innehavaren av bilen visserligen hade ett identifierbart boendekort i framrutan på bilen, men att kortet till stor del var dolt av en framförvarande lapp och att grund för bot därmed förelåg (enligt ryttaren bör kanske tilläggas). Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om vår ryttare ramlat av en och annan häst under sin tid som parkeringsvakt och i fallen slagit sitt lilla, lilla huvud. När jag skickar in min begäran om rättelse kommer jag även tillställa dig, kära parkeringsvakt, en ridhjälm i sammet som åtminstone hindrar ytterligare skada från att uppstå.

Att inte ha det man en gång hade

Tiden förändrar oss och vår tillvaro. Uppenbara exempel är Per Gessle och det faktum han för varje år som passerar blir allt mer lik en kvinna. Vi har även Hasse Aro som, av allt att döma, går samma öde till mötes. Förutom kroppsliga omdaningar förändras även våra kunskaper och fallenheter. En av mina bättre vänner beskrev häromdagen hur hans pingisserve förfallit i kvalitet i jämförelse med vad han kunde åstadkomma vid elvaårsålder.

Tiden kan även föra med sig förändrat umgänge. Av en mycket klok person har jag fått lära mig att människor kommer och går och att detta bara är ett av livets faktum. Vissa bekantskaper kan beskrivas som en befrielse att bli av med, andra skapar ett tydligt tomrum. För att illustrera det nyss nämnda kan jag berätta att jag är ytterst tillfreds med att min f.d. barndomsvän, Bright, inte längre finns i mitt umgänge. Han slängde ner min första tvåhjuling för ett jättelikt stup utan att ens bli generad. Däremot saknar jag ofta cocker spanieln "Millan" som jag spenderade mina inledande nio år med. Den dag det klargjordes för mig att hon skulle komma att somna utan att någonsin mer vakna, skrev jag lyrik med rubriken "Varför?" till hennes ära.

Herre, fräls mig från mig själv

Nu undrar du säkert varför jag brister jag ut i förbön. Det ska jag tala om för dig. Orsaken är att jag idag uppmärksammat nedanstående att-satser och då blivit varse att min existens inte är för mitt eget bästa.

1. Att trettioåriga kvinnor med rågfärgad, rak page, lindex-outfit och med folkbokföringsort Lerum, provocerar mig lika mycket som brutala rån av äldre och handikappade människor.

2. Att jag den gångna veckan, helt ogenerat, lyckades få en kär persons besvärliga situation att handla om mig och mitt innerliga lidande.

3. Att jag, i mycket sena år och trots egentligt ointresse, fick för mig att longboard var the shit och därför seriöst övervägde att lära mig carving, sliding och andra tricks.

4. Att jag, under fyra timmars tid, kände mig blottad, kränkt och tillintetgjord av det faktum (!) att min intelligens är begränsad och att jag därför inte klarade av att, på 60 sekunder, räkna ut vad klockan är i Frankfurt när planet från Chicago landar i London.

5. Att jag arbetat upp en blödighet och sentimentalitet inför att flytta 50 mil i nordöstlig riktning i proportioner motsvarande de som Ferdinand Magellan måste känt när han lämnade fastlandet för att ge sig ut på de stora världshaven.

Äktenskapstycke

Vad är äktenskapstycke för stört ord egentligen? Det är något med det ordet som gör mig upprörd, än värre är att jag inte kan sätta fingret på vad det är som orsakar denna känslostorm. Jag tänker att något av följande alternativ skulle kunna vara orsaken.

1. Jag förstår inte hur termen, rent språkligt, är tänkt att användas.

2. Termen symboliserar självgodhet och ett exkluderande av människor som inte faller inom mallen.

3. Ordet skapar mindervärderskomplex hos mig eftersom mina preferenser vad gäller utseende, generellt sett, sätter stopp för partnerval som skulle kunna sägas medföra äktenskapstycke.

Den enda gången jag varit i närheten av äktenskapstycke var med Attak (än idag beskrivs vi av vissa som piff och puff), och det vet vi alla hur det slutade. Attak är idag lycksaligt förlovad med fin fina Sara och jag är, visserligen lycklig, men långt ifrån trolovad och säkerligen solår från att någon skulle förära mig med frågan om jag vill ingå äktenskap med henne/honom för att därefter leva sorgfritt resten av mitt liv.

How can I make all this about me?

De senaste dagarna har jag spenderat i vad som kan komma att bli min framtida hemstad. Jag har ägnat såväl tid som tankekraft åt hur jag jag ska göra denna nya boplats till mig, det vill säga hur jag ska gå till väga för att lyckas stjäla gatorna och dess människor. Som tur är har nedlagd energi betalat sig och jag står inte strategilös, istället har jag lyckats rita en karta över vägar som förhoppningsvis kommer att leda mig fram till bytet - vägarna kantas av stammishak, promenadstråk och spanskakurser. Samtidigt som jag rekognoserat och ägnat mig åt kartritning har jag i ögonvrån uppmärksammat hur staden spanat in och lagt an på mig. Trots att egenskaperna lättflörtad respektive lättfotad sällan beskrivs som kärnan i min personlighet har jag noterat en viss värme i magtrakten samt en tendens till uppåtriktade mungipor. En känsla inom mig säger att stöld inte kommer att vara nödvändigt - det kan vara så att staden med stort s håller på att falla för mig och jag för den. På alla sätt kommer det här att handla om mig.

Metadon, bitte

Jag är mycket för vadslagning och har ytterst svårt att tacka nej till utmaningar uppställda av andra och/eller mig själv. Särskilt uppskattar jag utmaningar som, när jag slutligen segrat, placerar mig och min personlighet på en pedistal skapad av andras uppskattning och beundran. I mycket unga år slog jag exempelvis vad med min bror om att jag kunde äta en låda med delicatobollar av big pack-format på mindre än en halvtimme och det lyckades jag med, minsann. Tro mig när jag säger att min bror var full av beundran resten av dagen.

För närvarande slåss jag med en rad utmaningar, visserligen av varierande art, men alla med den gemensamma nämnaren att fullbordandet av dem inte kommer att placera mig i strålkastarljuset av andras beundrande blickar utan på sin höjd skapa en känsla av stärkt karaktär. För att illustrera detta kan jag exempelvis nämna att jag igår ingick ett vad om att, under tvåveckorstid, avhålla mig från att logga in på facebook. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför jag väljer att avstå beteenden och företeelser som egentligen får mig att må bra när det inte ens resulterar i att min hethet ökar. Likt Agnes brister jag ut i ett ”release me” och förbannar allt vad envishet och stolthet heter. För dig som jag vet undrar, kan jag berätta att jag lider av stor abstinens samtidigt som min tillvaro och självdiciplin är svårt prövad.

En epok som går i graven

Jag har blivit beskriven som en drama queen, varför det faller sig naturligt att jag rubricerar kommande förändring med orden ”en epok som går i graven”. Beslutet har vuxit fram och precis som att de flesta blivande mödrar låter bli att sprida budskapet om sitt välsignade tillstånd till dess att risken för missfall minskat, har jag delat mina tankar om det kommande bytet av stad med ytterst få. Vi har alla varit med om hur det är att råka ut för ett förändringsmissfall, det vill säga när någon högt och tydligt proklamerar steg som han eller hon planerar att ta, men där personen i fråga till slut ändrar sig eller än värre, av ren lättja aldrig genomför förändringen. Nu har jag bestämt mig, allt villkorat av att den tilltänkta staden erbjuder mig ett jobb, och jag ser nödvändiga och fantastiska möjligheter i scenbytet, samtidigt som beslutet skapar nostalgi och separationsångest i förhållande till visst och vissa.

Momentet och jag

Moment 22 tycker om att hänga med mig. Som den där efterhängsna högstadiekärleken som aldrig hade vett att förstå ett nej vill den inte ge sig av utan drar egna slutsatser till varför den måste dröja sig kvar och begränsa min tillvaro och därmed mitt liv. Jag har försökt med alla verktygen i lådan; förneka, utmana, anamma, fly och förtala. Imorse fylldes jag dock av nytt hopp när jag vaknade upp med eventuell lösning; ordspråk - jag ska låta ordstäven styra min kamp. För närvarande har jag fastnat för easy does it, men jag är rädd att momentet är allt för konditionsstarkt för att låta sig besegras av en sådan behärskad strategi.

Kunskap

Det är så, det vet jag. Det vet alla.

Skriva om

Omskrivningar ligger mig inte särskilt varm om hjärtat. Lokalvårdare, ofrivillig urinavgång, funktionsnedsättning, telefonvärdinna, framstjärt och alla andra haranger av ord som skulle kunna förkortas ned till några få ord utan att förlora sin betydelse. Jag har till min förfäran insett att jag är något av en mästare på att lägga ut språkliga dimridåer som effektivt döljer, höljer det budskap som jag försöker få ut.

Det här är ett beställningsjobb

Inom en snar framtid kommer jag att byta arbetsplats, alternativt befinna mig mellan jobb om nu ingen inser mina, om jag får säga det själv, ändlösa kvalitéer. Det skulle vara lätt att finna en rödtråd mellan ovan beskrivna förändringstillstånd och de livsomvälvande tankar som för tillfället huserar i mitt huvud. I dag har jag exempelvis tvingats älta följande frågeställningar.

1. Livskompassen kanske pekar utomlands? Smyckeförsäljare på en av Brasiliens stränder? Att plocka snäckor och sen fästa dem på vrak- och växtrester är kanske min väg i livet. Bli den där kvarglömda svenskan som hänger med de sönderrökta brasilianska killarna och tillsammans med dem träna capoeira och därigenom finna den verkliga sanningen?

2. Dags för omskolning? Livscoach verkar ju vara the shit och någon egentlig omskolning behövs ju inte eftersom det i den branschen är livets skola som räknas. Som den produkt av folkhemmet Sverige jag är, har jag ju självklart varit med om en hel del och dessutom har jag lätt att komma på rimmande mantran som folk bör upprepa och/eller skriva på badrumsspegeln för att på så sätt må bättre.

3. Kanske jag skulle kamma mig, skaffa en hederlig fastanställning med fem veckors semester och påbörja barnaavlandet? Som jag förstått det är det den vägen de flesta av oss ändå ska vandra. Dags att börja?

4. Ska jag äta upp alla nybakta kanelbullar ikväll eller ska jag sprida ut intaget under hela vecka 41?

Även om jag ser det sköna i att förklara ovanstående spörsmål med att sådana tankar ofta väcks när förändring stundar, är jag övertygad om att reflektionerna är ett beställningsjobb. Någonstans går det runt en illvillig människa som tillfredsställt gnuggar sina händer för att han eller hon lyckats anlita en hitman som hijackat mitt intellekt och därmed gjort det omöjligt för mig att ta tag i det som jag verkligen vill göra.

Barnfrihet

För några dagar sedan överhörde jag den mest spännande av konversationer. Dialogen skedde mellan två paranta, tillika, ytligt bekanta kvinnor i femtiofemårsåldern som av en tillfällighet träffats i den reception där även jag (lyckligtvis) befann mig. För att bryta det obekväma småpratet så förde den ena damen upp det förenande samtalsämnet barnbarn på tal, genom att fråga den andra damen om hon umgicks mycket med sina sådana. Den tillfrågade kvinnan replikerade snabbt och tyst att hon varken var farmor eller mormor, varpå frågeställerskan generat skruvade på sig och tillade att det väl bara var en tidsfråga innan barnbarnen skulle ploppa ut och därmed förgylla även hennes vardag. Det barnbarnslösa fruntimret artikulerade då genom sin läppstiftsbeprydda mun att hon inte heller var mor till några barn. Med hänsyn till frågeställerskans ansiktsuttryck och färgskala förstod jag att det ovan citerade svaret förpassat henne till nivåer av genans att jämställa med Mount Everests höjder. Dialogen avslutades med att kvinnan bad om ursäkt på alla de sätt som är möjliga inom ramen för det ordbestånd som finns i det svenska språket och med att hon därefter återupprepade ursäkterna gånger två. Genom ursäkterna fullbordades det sociala klavertrampet och jag fick det bekräftat att barnfrihet betraktas som ett handikapp och att tillståndet förmodligen tilldelats en diagnoskod av Socialstyrelsen.

Endast nödsamtal

Igår befann jag mig i de djupaste av skogar och såg till min bestörtning att texten ”endast nödsamtal” lyste på mobildisplayen. Först tänkte jag inte så mycket på den faktiska betydelsen av orden, men när jag efter någon timmes spankulerande drabbades av ett kraftigt begär att ringa min bättre hälft så insåg jag att vad som utgör ett nödsamtal varierar med person såväl som med tid och rum. Jag vill inte uttala mig i generella ordalag, men det är i vart fall väldigt sällan mina nödsamtal går till SOS-larmcentral. Mottagaren av sådana påringningar är istället ofta just den bättre hälften, eine freundin eller telefonbanken. Det har även hänt att en viss släkting i rakt uppstigande led tvingats motta samtal av nöd.

Det är kurvorna som gör livet

Det fina är när det känns. Fy för status quo, alltså att drabbas av en vågrät livssinuskurva. Alla vet ju vad en sådan betyder, först ett enda långt varnande pip och sen är slutet där. Det handlar ju bara om att få balans mellan svängningarna, ja så måste det vara. På så många plan är det kurvorna som gör livet.

Vid illamående – varsågod, tag en påse.

Jag har svårt att frammana vomering genom att sticka fingrarna i halsen, eller rättare sagt, jag har aldrig lyckats med att skapa mer än den där karaktäristiska hulkningen. Under mina år som människa har jag dock upplevt att vissa tankar och händelser kan ha en liknande, fast effektivare funktion, alltså en mental form av att sticka fingrarna i halsen. Den mest uppenbara sorten är funderingar och upplevelser som inkluderar kroppsvätskor i dess olika former. För människor som drabbas av magproblem av sådana bilder finns det till och med en betäckning; äckelmagade. Jag tillhör inte nämnda personkrets utan det som orsakar gutturala vändningar hos mig är istället tanker och händelser av antingen social eller känslomässig karaktär.

I helgen åkte jag färja till Åland och av olika anledningar tvingades jag reflektera över dansband vid namn Janssons frestelse och fenomenet trettiofemåriga kvinnor som fortfarande rider på självförtroendevågen av att för tjugo år sedan ha förärats med titeln ”snyggast i klass 9A”. I samband med reflekterandet uppmärksammade jag ett tilltagande illamående som nådde klimax när det kändes som att jag fick en hand av NBL-storlek nedtryckt i halsen. Efter att ha skingrat tankarna och därmed även beskrivna kräkreflex funderade jag över orsaken till att jag fick så starka fysiska upplevelser av händelser och tankar som egentligen inte borde beröra mig. Jag lyckades aldrig att besvara frågan, men insåg, när jag grävde djupt i mitt inre, att jag entrat Ålandsfärjan ridandes på en rejält hög häst och att jag från sadeln föraktfullt blickat ned på mina dansbandsälskande och trashiga medresenärer. Tyvärr skapade även denna självinsikt ett starkt behov av att kasta upp och jag fann mig själv fångad i kräkreflexernas moment 22.

En mer oundviklig form av mental sticka-fingrarna-i-halsen kan påminnelser om svunna tider vara. Sådana hågkomster skapas oftast av lukter, musik eller platser som, likt en teleport, förflyttar medvetandet, tankar och känslor tillbaka till ett speciellt ögonblick någonstans i imperfektets land. Vid förflyttningar av nämnda slag kan det bli plågsamt tydligt att vissa karaktärer och scener för alltid är färdigspelade och därmed varken går att regissera eller ta om, då är det minsann lätt att drabbas av en impuls att kasta upp.

Mellanrum

Avstånden i mitt liv har gjort sig till känna.

Först har vi avståndet till dig som vuxit sig stort och som ökar med sekunder och steg.

Därefter har vi avståndet till dig som stannat upp och som minskar med sekunder och steg.

Kläderna gör mannen

Jag cyklar till jobbet. Dagligen passeras jag av män i övre medelåldern iförda cykelkläder tillverkade av materialet spandex. Jag kan inte låta bli att undra varför dessa familjefäder väljer att klä ut sig till tour de France-cyklister när slutdestinationen är jobbet. Särskilt svårt har jag att få ihop denna ekvation när jag betänker följande två fakta av naturlagskaraktär:

1. Cykelkläder är fula.

2. Cykelkläder utgör ett arbetsmiljöproblem eftersom de avslöjar detaljer som arbetskamrater varken vill eller ska utsättas för.

Min teori är att beteendet grunder sig i ett identitetsskapande. Genom att gå upp på kontoret iförd atletiska kläder av det beskrivna slaget vill mannen i den övre medelåldern visa att han minsann är mer hunk än vad den vanliga kontorsstassen ger sken av. Du har kanske trott att det ligger praktiska faktorer bakom dina manliga kollegors utstyrsel på mornarna. Mer troligt är istället att det handlar om en felriktad önskan att utstråla virilitet och sexuelldragningskraft.

Livspropaganda

Jag har länge undrat varför Kim Jong Il är så lycklig. För en utomstående verkar han befinna sig i en, minst sagt, pressad situation. De yttre hot som han står inför är fler till antal än vad jag har tår och fingrar och långt ifrån okomplicerade till sin karaktär. Som om detta inte vore nog måste han dessutom dagligen bära, vad som närmast är att beskriva som platåskor, för att nå upp till middagsbordet och till avfyrningsknappen för de nukleära testerna.

Under en bilresa i helgen la jag ihop ett och ett och fann en högst trolig lösning på min fundering. Teorin är lika enkel som genial, det måste vara så att Kim besitter kunskap och förmåga att förändra sina minnesbilder. Han har förstått att vi kan styra över våra hågkomster och att de sällan motsvarar de händelseförlopp som verkligen inträffade, istället ersätts minnena av de anekdoter som vi väljer att återberätta händelserna med. När Kim exempelvis ska beskriva det ögonblick då hans lilla, lilla mamma krystade ut honom är han sällan sen med att nämna att himlen pryddes av två regnbågar samt att en ny stjärna föddes på himlavalvet i samma sekund som hans rumpa för första gången mötte dagens ljus. I goda vänners lag hör du även honom berätta om den vackra vårdag då han lyckades med konststycket att slå elva hole-in-one under en och samma golfrunda.

Applicerar vi nu min teori på Kims situation har de nämnda anekdoterna ersatt minnena av de verkliga händelseförloppen och därmed blivit Kims sanning. Inte konstigt att Kim strålar av tillfredsställelse. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan varför inte fler av oss utnyttjar denna enkla nyckel till lycka. I sann Kim Jong Il-anda skanderar jag, mer livspropaganda åt folket.

The game is on

Min treåriga brorsdotter går under benämningen ”don Anna”. Anna är en bestämd ung dam, väl medveten om att hon besitter alla de inre och yttre attribut som krävs för att göra vuxna människor knäsvaga. Sällan tvekar hon att göra bruk av sina färdigheter och den hon slutligen väljer, den får hon. Jag erkänner utan omsvep att jag är svårt insnodd i don Annas kärleksnät, men trots det, fast besluten att aldrig blotta min totala förtjusning i hennes närvaro. Istället gungar jag för mig själv eller bygger lego tillsammans med andra samtidigt som jag på avstånd noterar hur vuxna personer beter sig som små agilityhundar runt henne med hopp om ett ögonkast eller kram. Vad de inte verkar förstå är att don Anna till sin natur är selektiv och sparsmakad samt det uppenbara faktum att lismeri aldrig fått henne på fall. I motsatts till vad som kanske är brukligt blir konsekvensen av deras små cirkuskonster, inte Annas gunst, utan hennes totala förakt.

Vid mitt senaste möte med Anna förärade hon mig med en puss på kinden och ställde därefter spörsmålet om den var god. Tryckaren och den efterföljande frågan skapade något av ett känslomässigt vulkanutbrott med konsekvens att jag fick gräva djupt i mitt psyke för att motstå frestelsen att uttrycka absolut tillfredsställelse. Frågan som jag motvilligt, men oundvikligen ställer mig är hur jag ska få denna blivande kärleksdomptörska på fall. Jag börjar inse att, vare sig jag vill det eller ej, så spelar jag the love game med en treåring.

Ett visst mått av otur i livet

För ett par veckor sedan läste jag att fyra personer insjuknat i svininfluensa och att deras hälsotillstånd kommit att bli livshotande. I samma andetag undrade jag varför just de här personerna drabbats, som jag förstod det var de unga, friska och vanligtvis välmående människor. Jag uppmärksammade genast att jag, likt företrädare för pingstkyrkan, började fundera i banor om synd och ogudfruktigtleverne. Till skillnad från dessa företrädare lät jag dock inte min djävulska fantasi sväva fritt utan insåg snabbt att det helt enkelt inte är min grej att förklara sakers tillstånd med skrivningar om synd och karma. Istället konstaterade jag krasst att det nog ändå är så att det finns ett visst mått av otur i livet. Andra personer som haft, har eller kommer att drabbas av otur är:

1. Den franske längdhopparen Salim Sdiri som träffades av ett spjut i ryggen när han höll på att packa ihop sin utrustning efter avslutad längdhoppstävling.

2. Bill Clinton som omedvetandes råkade spilla på Monica Lewinskys klänning och efteråt deklarera ”I did not have a sexual relation with that woman”.

3. Astronauten Lisa Nowak vars ansikte slutade på ett mug shot efter att hon, iförd peruk och astronautblöja, tillryggalagt sträckan mellan Houston (Texas) och Miami (Florida) enkom för att visa och värna sin stora kärlek till William "Billy-O" Oefelein.

4. Världsfotbollsspelaren Tomas Brolin som bröt foten i EM-kvalmatchen mot Ungern och därefter aldrig blev sig lik. Tomas fick istället söka lyckan i den lukrativa dammsugarbranschen genom att lansera ett revolutionerande dammsugarmunstycke.

5. Kronprinsessan Victorias och Daniels framtida avkomma som med största sannolikhet kommer att tvingas köra sin haka i en skottkärra för att överhuvudtaget kunna förflytta sig.

Att kalla saker vid dess rätta namn

Under den senaste tiden har jag noterat att människor i min omgivning ofta benämner det största aset i deras relationshistoria som den rätte/a för dem. Det har väl hänt att även jag i ungdomens sållat mig till denna skara och fält en och annan tår samtidigt som jag idogt förklarat omöjligheterna i relationen med omständigheter i omgivningen eller med att föremålet för min kärlek bara är förvirrad och i behov av handfast ledsagning. När jag nu med ålderns vishet och med vad som faktiskt utgör en bättre hälft, blickar tillbaka och med viss distans iakttar egna och andras kärleksfadäser så är jag benägen att ställa mig frågan varför. Hur kommer det sig att vuxna människor förvandlas till gråtandes hötorgskonst samtidigt som de högt och tydligt premierar den person som duperat och fört dem bakom ljuset med beteckningen den ”den rätte/a”? Gå nu inte och tro att jag är en känslokall djävel, nej så är inte fallet, känslorna förstår jag, bara inte den oförtjänta titeln. Sanna mina ord när jag säger att saker bör kallas vid dess rätta namn.

Talang vs Talanglöshet

Talang är så förhärligat i dessa tider av idoljakt. Varför, frågar jag mig. Begåvning och fallenhet synes ju att till sin natur ha en begränsande effekt. Ta Susan Boyle till exempel, uppenbara röstanlag, men kroppsligt orörd och boendes ensam i en lägenhet i en av Londons sämre förorter (förmodligen med fönster inramade av tyllgardiner). Eller ta Caster Semenya, en gasell i människoform, men så oklar i sin könstillhörighet att hon tvingas genomgå tester för att därefter, mer eller mindre slumpmässigt, tilldelas ett genus.

En kvinna av mindre talangfull art är göteborgsvisitören Madonna. Utmärkande för henne är istället att hon vet hur en slipsten ska dras samt hennes förmåga att ta i med hårdhandskarna. Sådana egenskaper bär, till skillnad från talang, människor framåt på livets samtliga vägar. Madonnas kropp har med största säkerhet berörts av händer tillhörandes både män och kvinnor, hon har skrivit böcker, poserat naken, sjungit duett, regisserat film, dansat på scen, tränat, agerat och ägnat sig åt kabbala. Nej, Madonna har sannerligen ingen talang som begränsar henne och med det sagt anser jag mig styrkt i min teori.

I min värld är himlen gränsen för människor med Madonnas egenskaper. Jag har exempelvis inga svårigheter att se henne som bondmora, hur hon spottar i handflatorna, rullar upp skjortärmarna och helt sonika börjar mocka. Madonna skulle (ta mig fan) bli den bästa bondmoran av alla vid en jämförelse med beståndet i Smålands samtliga socknar. Tänk om det hade varit Karl-Oskar och Madonna istället för Karl-Oskar och Kristina som emigrerat till Amerika, eller ännu bättre Kristina och Madonna. Utvandrareposet hade utan tvivel blivit en framgångens familjecharter istället för den mollexpedition det kom att bli. Oddsen är exempelvis små att Madonna skulle ha gått Kristinas öde till mötes och dött i barnsängen. Nej, mer troligt är att hon hade skapat en betaversion av trafficking med Ulrika i Västergöhl som handelsvara och att hon allteftersom stulit de barn som stackars Ulrika tvingats ploppa ut och att hon därefter gjort dem till de sina. Därmed hade begreppen ”mjölk- respektive köttbondmora” för alltid nyanserats åt det mer ekivoka hållet och kanske hade böckerna även förgyllts med fler utmanande beskrivningar av karaktärernas älskog och horeri. Med riktig tur hade Karl-Oskar kanske aldrig skrivit ett sista brev hem till Sverige och vi hade följaktligen sluppit att läsa den avslutande boken, allt tack vare Madonna och hennes talanglöshet.

Efter denna utvikning hälsar jag er välkomna. Framöver kommer ni att få möta en rad karaktärer som spelar roll och, som huvudregel, förgyller min tillvaro. Den trogne läsaren kommer att ledsagas av en röd tråd i form av frågeordet ”varför”, det vill säga min konstanta följeslagare och glosan som är den utlösande länken i samtliga mina tankekedjor.