Semester

Ikväll får jag vara uppe hur länge som helst. Imorgon börjar semestern och självklart ska jag fira denna yttersta symbol för vår svennelivegenhet. Först ska jag äta en fet glass, sedan ska jag på middag i Stockholms finare kvarter. Båda inslagen kommer jag att uppskatta.

Tommast

I ett försök att försvara min käraste, käraste ägodel mot solens lömska strålar begav jag mig till Mekonomen för att inhandla solskydd att placera i bilens vindruta. Min förhoppning var naturligtvis även att få träffa på den där lilla brunetten som så pedagogiskt förklarar innebörden av ”originaldel” i tv-rutan. Säkert heter hon Helena, Linda eller något annat tidstypiskt sjuttiotalsnamn, och lika säkert skulle hon kunna besvara alla frågor om lämpligt skydd till just min bil. Med pirriga steg begav jag mig mot Farsta strand och lät förväntan inför att få träffa Helena-Linda växa sig så stor att hennes eventuella frånvaro skulle komma att sätta spår i hjärtetrakten.

När jag slutligen kom fram till Träskolevägen 5 rättade jag först till hår och turreögonbryn, för att sedan gå in. Det tog inte många minuter innan jag kunde konstatera att Helena-Linda inte var där. Eftersom hoppet ännu inte hade lämnat mig gick jag några vändor mellan hyllorna, kanske skulle jag hitta henne upptagen med att förklara fördelarna med originaldelar för någon kund, men icke. Trots pågående filosofiska och språkliga diskussioner om huruvida det går att komparera adjektivet ”tom”, kände jag mig i det ögonblicket tommast.

Underbart är kort

De sekunder som det tar för tunnelbanan att korsa S:t Eriksbron (någonstans mellan stationerna Fridhemsplan och S:t Eriksplan) är väl spenderad vardagstid. De har kommit att bli russinen i kakan som jag varje morgon försöker gnaga ut och äta upp. Vattnet är inramat av brons stålbalkskonstruktioner, urbantjusigt.

Tecken på galenhet

På mina resor till och från jobbet har jag noterat att det framförallt är galna människor som skriver på tunnelbanan. Så fort de kommer in i vagnen söker de stressat efter en plats att sitta, lika stressat sliter de upp papper och penna ur en ofta fullpackade väska. Och sen böjar det skrivas utan stopp och med en självklarhet som får mig att fundera på varför mina ord måste genomgå befruktning, graviditet och förlossning innan de slutligen når pappret. Jag kan åtminstone tacksamt konstatera att denna omständighet skiljer mig från de galna människorna.