Leve Ingrid, hon leve!

I konungariket Sverige gratuleras alla nyblivna 100-åringar av Kungen och Drottningen genom att ett personligt telegram skickas hem till jubilaren. Hovet har av denna anledning inrättat en särskild administrativ avdelning som tillser att gratulationerna skrivs under av majestäterna och därefter skickas ut till stugor och hem runt om i Sverige. Avdelningen har vuxit sig allt större, dels eftersom administrativa avdelningar, likt cancersvulster, har denne inneboende egenskap, dels eftersom antalet 100-åringar tydligen blivit allt fler.

Med tillförsikt ser jag fram emot dagen då gamla, gamla jag kommer mötas av ett alldelses personligt telegram när jag öppnar brevlådan. Med visst vemod konstaterar jag dock att det inte kommer vara undertecknat av nuvarande Kung (Kongen) och Drottning, och kanske inte heller av Victoria och hennes blivande gemål. Det kan vara så att telegrammet kommer skrivas under av sistnämda pars avkomling (Jättehakan) och dennes/dennas maka/make.

Vad som komma skall

Nu är det endast ett par dagar kvar av året 2009 och som sig bör håller jag sedvanlig utvärdering. Högt, högt och lågt, lågt kan jag konstatera, är de nivåer som präglat just det här solvarvet. Högt har jag min fina hälft, arbetskollegor och mig själv att tacka för (i nämnd ordning) och det låga, ja, de har jag just de låga (undertecknad inkluderad) att tacka för. Och med det sagt lämnar jag ämnet och går vidare till något mycket trevligt, nämligen den flytt som jag står inför.

Ovan nämnda hälft har öppnat sitt hem för mig och vi ska äntligen få vad som kan beskrivas som en vardag. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om hon är fullt medveten om det äventyr som väntar. Jag har ju exempelvis inte berättat att jag ofta går under epitetet ”slarvmaja” eller hur mycket jag egentligen kan prata när jag känner mig tillfreds och glad. Under mina levnadsår har jag faktiskt sett ett och annat par öron ramla av.