Världslyrikens dag

Idag är det världslyrikens dag och jag blåser ut konfetti. Samtidigt fäller jag en tår för den utveckling jag gått till mötes, för faktum är att jag numera börjar klia av textkrusiduller och kletiga ord. Det är som att jag utvecklat en allergi som får mina celler att reagera vid minsta möte med språklig snickarglädje i form av orden älska, smärta och längtan. Än värre blossar jag upp av övertydliga skriva-på-näsan-texter. Allt detta har jag urallergenerna Melissa och Maritza Horn att tacka för. Tack, tack så djävla mycket.

Ta exemplet curry

Jag har dragit mig tillbaka till Sveriges norra, norra inland. Det är alldeles tyst, med undantag för snön som rasar ner för taket. Dessutom är det långsamt, så långsamt att jag hinner förstå att sextio minuter är en ansenlig tid samt att livsavgörande val och händelser inte kräver mer än några sekunder för att sätta prägel på jordelivet. Det är som att krydda maten med curry, de går på en sekund och sen spelar det liten roll hur mycket det saltas och peppras, nog fan smakar det curry.

Meningen med livet

Så var då meningen med livet uppe på tapeten igen. Vid avsaknad av tankematerial går det alltid att falla tillbaka på denna outtömliga källa. Hittills har mina försök till definition bara landat i negationer. Det finns ingen mening med livet är en av dem. Under senare tid har jag tvingats tänka om och därefter glatt konstaterat att mitt liv har en klar och tydlig mening - att prata hål i huvudet på min bättre hälft. Jag pratar om ditten och datten och hon hummar. Det är så vi har det och det är så jag gillar det.